För den helt nytillkomne läsaren har troligen en förundran över detta uppenbara pajaseri till blogg redan uppkommit. Vadan detta liksom. Tomas steker är min ordsliga plattform, min verbala soptipp, min stadskortege av vokubulära böjelser.

Kortfattat: min motsvarighet till afrikanernas vuvuzela.

Fattar du ingenting? Fullt naturligt. Tanken är inte att ett ponerat läsande av denna blogg ska stimulera din hjärnpotens. Nyttan bakom ett eventuellt läsande är snarare i paritet med något totalt obefintligt. Lite som att sportbetta med 1.0 i odds.

Hur som haver kommer bloggen under mina fem kommande ferieveckor, med startutväxling idag, att behandla min tillvaro. Denna tillvaro som i morgondagens ljus fortlöper i en midsommarspräglad Siljansbygd nära dig.

Efter en längre induning väljer nu Tomas steker att exklusivt för sina läsare vidimera en tänkvärd rapport från en tiodagarstripp i vårt östra grannland. Direkt från Helsingfors innerstad. Direkt från den finska högborgen. Lite som att vara i Mumindalen, givetvis med den stora skillnaden att finnarna har vitare hy.

På 90-talet spred sig det numera vedertagna begreppet ”mind map” likt en kackerlacka i ungkarlslyorna (Edans, Labbes och Bolles till exempel). Därför kommer jag givetvis inte att leverera redogörelsen i denna förlegade uttrycksform. Istället väljer jag att framhäva professor John Alstrichts nobelprisbelönade metod, en upptäckt som så sent som 2008 kom att revolutionera gemene mans skriftframställan, jag åsyftar givetvis: ”bullet points”.

Eller som vi svenskar så fritt och ogenerat översätter det: ”i punktform”. För att citera Alstrichts själv: ”En uppfinning - ett konstverk - så avancerat, men ack ett så okomplicerat och njutningsfullt sätt att kalibrera sig genom ett alster.” Således.

Eller inleder först med en anekdot direkt berövad från Fredrik Lindströms show Värsta språket (och tillika undertecknads gunstlingsprogram): ”Svenskarna anses i hela världen som ett synnerligen tillbakadraget folk; blyga, timida och generellt kass social kompetens. Förutom i Finland, där svenskarna anses stimmiga, pratiga och utåtriktade.” Ok, nu har jag satt ribban.

Listan var det ja. Hm, sorry, spårade ur (som vanligt). Måste in i bastun. Punkterna får komma nästa gång, kanske redan imorn medan spenderandes dötid på Helsingfors airport. Ta hand om dig. Tjena.

Jag väljer härmed att helt demolisera mitt senaste inlägg. Eller åtminstone delvis. Tomas Steker kommer givetvis inte att kremeras.

Mitt nya projekt tomassportblogg.se kommer att vara den frekvent löpande antilopen, medan Tomas Steker kommer att vara det vilande lejonet. Den bestialiska köttätaren som endast ibland, men då rejält, attackerar med sin muskulösa bringa.

Bara som en liten informationsnotering. Ta hand om er. Tjena.

Höstens stora motståndare, har likt en påtänd Douglas Murray, under stora episoder penetrerat ens fritid in i det minimalistiska. Vi snackar C-uppsatsen. En (upp)sats som nu äntligen är avverkad.

Denna blogg, samt nästa, kommer att avhandla två av senhöstens utflykter. Den ena till Göteborg och den andra till den polska myllan i Krakow. Jag inleder med västkustsvistelsen och en inledande bakgrund.

(Blev en rätt saftig text. Läsa eller inte - ditt val!).

 
En bild som säger allt. Biffen, kläderna, "pistolgreppet". Eufori. Han var förlåten.

Som seden säger så ska självklart sommarens slitsamme systersäsong ståndsaktigt sågas. Släkten samlas. Således sannolikt Socrates sons syssling. Sinnesfriden sammanhyses. Stämningen signifierar sentimentalitet.

Sedan saluterar samhället sina sedvanliga spörsmål. Säregna saker som ses som sjukt skeva. Skimrande solida snedsteg. Symmetrin speglar skådespelets särställning. 

Sanningen stavas symbolik. Svin säljer sina själar. Säljare saluför sovkojjor som slott. Smörjan samtida såpor ständigt sänder. Schackspel sexifieras. 

Sammantaget surrar svenskarna sinnessjukt surrealistiskt. Såvida slakten som somliga snubbar skönjat segrar. Stillheten ska sjuda. Således skållas samstämmigt. Som samerna skulle sagt. Summa Summarum. Säg som Sylvester Stallone. Säg stopp.

En alldaglig regnig torsdag, med vetskapen att alla mina polare var uppbokade under helgen, tog jag beslutet att lufta en helg i Dublin. Sex timmar efter avslutat fredagsskift satt jag och polaren El Hadji Diouf på en traditionsenlig pub och insög den irländska atmosfären.

Utmarscherades från puben uppstod ur intet en intressant diskussion med en inföding. Samtalet behandlade fotboll och diskussionen utmynnande i att vi blev oeniga huruvida Victoria Beckham var den snyggaste spelarfrun (jag tog självklart Chippens parti).

Avslutningsvis undrade inföding varifrån jag härstammade. Jag replikerade "Sweden" varpå infödingen sken upp, ropade till sig 4-5 polare som alla helt sonika stämde upp i allsång. I en cirkel runt om mig påbörjades sedan ramsan: "HEEEEEEEEEEEENRIIIK LARSSON, HE'S THE KIIIING OF KIINGS, HEEEEENRIK LARSSON!".

Dom var Celticfans och älskade Henke - och således även mig. Två sekunder senare var jag inviterad för vidare nattliga äventyr. Något jag givetvis inte negligerade.

Då turistkvarteren stimulerade mig föga lämpade sig detta utomordentligt. Grabbarna var sedermera inte sena att introducera mig till ytterligare El Hadji Dious under kvällen.

El Hadji Diouf finns fan överallt på Irland.

Midsommar tillbringades i Armasjärvi. För er obildade kan jag meddela att Armasjärvi är en by i Norrbotten där min mor är uppvuxen. 110 mil norr om Stockholm. ”Inte så stekigt”, kanske du tänker. Men tänk till en gång till grabben, för där har du nämligen fel. Lyssna bara på detta:

Bastun intogs fyra kvällar i rad. I sann gemytlig kamratanda sitter en samling utvalda krigare och bara insuger den värmestinna luften. Man drar en anekdot, man försonas och man kör den inverterade socialiseringen (dvs. sitter tyst).

Svetten lackar och själsfränder uppstår. Man steker. Ja, bastu är, rent av, en av de definitiva liknelserna för en optimal stekning.

Armasjärvi - två hårda frisparkar från finska gränsen.

Onsdagen spenderades på den mytomspunna Armasjärvisjön.

Laddade med ett överbolmigt självförtroende vandrade jag och vapendragare Salle ner mot båten för ännu ett segertåg. Vår uppgift var given: vi skulle bemöta våra undersåtars efterfråga om föda och förse deras hungrande munnar med sinnessjukt många och välgödda abborrar. Det skulle bli en ”walk in the park”.

Efter nån timmes vågkluckande mot båtskrovet var vår sinnesstämning dock en annan. Nappen uteblev och våra tankar till svältande själar hemmavid förstärktes ytterligare. Deras öde låg i vår fiskelyckas händer. Det var ingen lekstuga, så att säga. Den månatliga matransonen från staten var sedan länge slut och ryssen kom allt närmare. Nu var det på allvar.

Men precis som för ett ogift religiöst par - hände ingenting. Paniken spred sig och jag skulle precis ta upp mobilen och ta ännu ett gynnsamt SMS-lån när det hände. Det hände.

Och precis som för ett nygift religiöst par - blev linan stenhård, och flötet drogs ner under vattnet. Det var definitivt nåt stort. Gigantiskt. Duellen fisken mot Tomas blev hård, men slutade efter en långdragen kamp med bortaseger.


Stor som en best och likt Juventus-legenden Ravanelli, helt silverfärgad. Vi hade dragit en öring. En fucking regnbåge. Lyckan var kolossal. Hungerkatastrofen var över och de nyinköpta röda mattorna hemmavid låg utrullade.

Likt nyanlända världsmästare vandrande vi stolt hemåt. Fisken skulle till och med rökas av självaste morbror Bullen. Framgången var ett faktum. Segern var vår.

När fångsten sedan skulle uppvisas infann sig en konstig känsla. Blickarna vi mottog var ljumma och deras dom blev kortfattad. Vi hade dragit en mört. En fet mörtjävel.

Upp som en raket och ner som densamma. Nu var det istället vi som var rökta.

 
 Och halshuggningen var ett faktum.




Så här valde vissa att spendera natten. Uppskattades åtminstone av myggen.




Ett gäng brunkiga renar hindrade på hemvägen min flyktväg. Grabbarna löpte på bra helt enkelt.

Tomas steker är uppe på banan igen och ny layout är på plats.

Jag är sedan en tid tillbaka i Sverige och denna vecka rullar nya kurserna igång i Jönköping. Men först en sista återblick från mitt halvår i Japan.

Sista vecka spatserade jag, mina vana trogen, gatorna upp och ner för att tillfredställa den vardagliga sociala stimulansen. Jag var på souvenirjakt och passerade ett stånd med antikviteter när en småfet japansk spoling helt sonika stoppade mig. Han väsnades och rörde vid mig. Inga våldsinslag, men ändå framfusigt på nåt sätt.

Grabben jobbade en gul bandana över pannan och var i den underbara mellanåldern 11-12. Åldern man kunde härja fritt, utan att riktigt behöva ta konsekvenserna. Han fräste högljutt fram ett par japanska fraser och plötsligt, från ingenstans, stormade en handfull japanska kids min personliga sfär. Upphetsade och entusiastiska hoppade de runt mig i vild eufori. Grabbarna went nuts och presenterade sig kort därefter som...

Den gula Bandana-ligan.

Klädkoden var uppenbar. Gul Bandana med tillhörande ryggsäck. Coola killar med attityd och uppenbart naiv uppsyn. Grupptänkandet är starkt i Japan och detta kunde månne vara en framtida Yakuza-sektion.

Själv var jag i samma ålder med i ett cykelgäng. Vi hade regelbundna möten för hur vi skulle styra över våra revir och diskutera vårt förhållningssätt mot rivaliserade gäng. Vi hade vår egen hederskodex och var beredda att offra allt för gängets bästa och tjejernas gunst.

Alla hade sina roller. Och i det här gänget genomskådade jag deras dito direkt:

Ledaren -  den minsta killen, talför och skötte all kommunikation.
Spionen -  killen man skickade ut i förväg. En orädd, men i grunden menlös kille.

Buffeln -  diffus intellektuell bakgrund. Gängets våldsutövare. Stor och klumpig.

Slavarna -  (resten), att på order av ledare utföra varierande förnedrande uppdrag.

Killarna hade blivit helt lyriska och jag började bli nyfiken. Vad var grejen liksom. Efter en stunds småpratade kunde inte Buffeln hålla sig och öppnade för första gången käften:

"Is it really you? Are you really him?"

Utan antydan till tvekan svarade jag: "Yes guys, yes I am."

Grabbarna tjöt av glädje och TV-puckshögen var nära. Den gula Bananda-ligan hade nått ännu en framgång och således en omedelbar ökning av statusen i grannskapet.

Kramkalas och glädjetårar ledde snart till att de en efter plockade fram papper och penna ur ryggsäckarna. Autograferna skulle levereras. Jag gjorde min plikt och tillfredställde givetvis de små liven.

Tiden tickade på och situationen kändes svår att avsluta. Min kompis Mari räddade mig och påpekade mitt fullspäckade schema. Jag bemötte det hela med att berätta för grabbarna om min "assistents" önskemål. De skingrade sig motvilligt och jag kunde fortsätta mitt souvenirletande.

Vem dom trodde att jag var? Ingen jävla aning faktiskt.

Har varit hemma i Borlänge i veckan och har hunnit med en del:

 - Slalom i Romme alpin. Bloggpolare Junni skriver om det hela och passar på att hänga ut min mellanstadieoutfit.

 - Mött min polare Mati-gol i Badminton, Pingis och Tennis med följande siffror.

Tomas - Mati-gol

Badminton  12-15, 15-8, 10-15 = 0-1

Pingis 21-10, 21-9, 21-2 = 1-1

Tennis 6-4, 3-6, 6-1 = 2-1

Äntligen tronskifte efter ett halvårs jobbig vänta på revansch.

 - Träning med klubben i mitt hjärta; Tunabro i fotbollstrean.

 - Trevlig utgång med Böna. Böna som på senare tid blivit gängets nya festprisse.

Lördagens kryss i Porto får ändå räknas som positivt. Lagerbäck har genomgått nån sort renässans och har helt plötsligt förtroende för killar före 30-strecket. Den månatliga överföringen till Sydafrika-kontot hos Handelsbanken fortlöper således ett tag till.

Var allt för idag, men mer uppdateringar från Sveriges Jerusalem kommer snart på en blogg nära dig. Tjena.