Nytt koncept
Bloggen Tomas Steker har nu funnits i 1,5 år. Nu inom det närmaste kommer det dock att hända saker. "Epoken" Tomas Steker kommer att kremeras, men skrivandet i sig kommer att fortlöpa i någon form. Nytt spännande projekt väntar.
Så titta in här med jämna mellanrum. Tills dess, ta hand om er.
Battle inlett
Du är en lus utan styrka, lite som en mus med noll argument att yrka. Du tror att du har en chans i ett verbalt krig, det enda du borde ge mig är dock ett feminint nig.
Det du säger är bågen, det jag säger hyllas med vågen. Över din kropp jag använder sågen, din enda chans att överleva är att stjäla och undvika larmbågen.
Förväntar mig ett svar imorgon.
Kvällen - Juldagskvällen
Kvällen då du inser att den coolaste killen från högstadietiden idag går på socialbidrag och äter russin till kvällsmat.
Kvällen du i krogkön tränger dig förbi tjejen som under svenskalektionen skvallrade för läraren när du fuskade på diktamen.
Kvällen du genom en gemytlig kram försonas med "dom kaxiga niorna" som alltid knytnävsslog dig på överarmen.
Kvällen då du inser att katt-tjejen du aldrig la märke till blommat ut till en puma.
Kvällen du gråtandes ber om ursäkt till den menlöse killen du alltid smashade ut i rundpingisen.
Juldagen anno 2009 blev inget undantag. Kvällen kväljde ingen. Kvällen kvalificerade sig in i historien. Nästa år gör vi det igen. Ha en fortsatt trevlig jul.
Sagan om Hagman
Höstens stora motståndare, har likt en påtänd Douglas Murray, under stora episoder penetrerat ens fritid in i det minimalistiska. Vi snackar C-uppsatsen. En (upp)sats som nu äntligen är avverkad.
Denna blogg, samt nästa, kommer att avhandla två av senhöstens utflykter. Den ena till Göteborg och den andra till den polska myllan i Krakow. Jag inleder med västkustsvistelsen och en inledande bakgrund.
(Blev en rätt saftig text. Läsa eller inte - ditt val!).
Det var försommaren 2002. Fåglarna kvittrade och nejlikorna blomstrade. Det var lördag och på den idylliska idrottsplatsen i natursköna Dalarna samlades klubbens juniorlag för ännu ett träningspass.
Omgivningen var trivsam och livlig. Vattendrickande A-lagsspelare slet i sommarsolen. Öldrickande A-lagare njöt i densamma.
Juniorlagets stomme bestod av oss 84:or, många med speltid och framgångar från seniorlaget. Det var Belin, det var Fjellgren, det var Eriksson, det var undertecknad. Våra tuppkammar kunde således ta oproportionella former i juniorlagets närvaro.
Inte minst på försäsongen, då killar underifrån ville aspirera på en plats i juniorlaget. 86:or till exempel. Småkillar som trodde att dem var nåt.
En av småkillarna hette Mattias Aalto Hagman. En kille man mindes från mellanstadietiden då han som ”fyra” slavarbetade för oss ”sexor”. En kille, som likt en legosoldat, gjorde det som beordrades.
Sa vi åt honom att äta en kotte - då gjorde han det.
Perfekt, tänkte vi. Puma-pjuxen måste ju putsas regelbundet.
Några träningar in på vårkanten visade det sig dock. Grabben hade talang. Grabben hade fått attityd. Grabben tog inte längre skiten. Grabben hade lämnat bebisstadiet och blev därmed accepterad.
Hagman på toppen i sitt liv. Kaxig, men ändock accepterad och omtyckt av lagkamraterna.
En acceptans och ett rykte som så tragiskt skulle raseras denna sköna sommardag.
Det stora aktuella samtalsämnet i samhället var annars det annalkande fotbolls-VM. Alla snackade Henke, Ronaldo och Mjällbys förskräckliga hockeyfrilla. Men framförallt snackades det om den stora bomben; givetvis Hollands frånvaro i VM. Holland, med sitt kanonlag hade, otroligt nog, missat VM.
Unge herr Hagman hade året innan arbetat som aupair i den holländska staden Tilburg. Han hade lärt sig språket, han hade insugit den holländska kulturen och han hade till och med ansökt om holländskt medborgarskap. Kort sagt: han var såld på Holland.
Ett bevis på Hagmans holländska kopplingar. Här i ett klassrum i Holland.
Under tränare Jarmos domderande försnack föll det sig så att VM kom på tal. Fotbollskunskap och fotbollsintresse var nämligen viktiga ingredienser för tillhörigheten i vårt lag.
Helt sonika, ur ingenting, uppstod, inför hela laget, följande konversation:
Jarmo: Vilka tror du vinner fotbolls-VM?
Hagman: Holland.
Jarmo: Du skämtar?
Hagman: Nej.
Trots all sin erfarenhet av Holland visste han alltså inte att landet hade missat fotbolls-VM.
Stort hånskratt utbröt. Gråtandes skenade han iväg, hem mot föräldrahemmet. Han hade svikit oss alla och skulle aldrig bli förlåten. Hans tid var över. Sista kapitlet om sagan Hagman var skrivet.
Det gick sju långa år. Sju långa år. Sju år innan jag bestämde mig för att besöka honom i Göteborg igen.
Jag öppnade dörren. Och där stod han. Det jag såg fick mig att glömma det förgångna. Skjortan var på. Slipsen knuten. Plattan på. Stekpannan i högerhanden. Han stekte. Och stekte. Jag hade funnit en vapenbroder.
En bild som säger allt. Biffen, kläderna, "pistolgreppet". Eufori. Han var förlåten.
Nästa blogg behandlar alltså Polen och kommer definitivt att bli mer koncis. Hörs
Julen har spårat ur - och jag likaså
Som seden säger så ska självklart sommarens slitsamme systersäsong ståndsaktigt sågas. Släkten samlas. Således sannolikt Socrates sons syssling. Sinnesfriden sammanhyses. Stämningen signifierar sentimentalitet.
Sedan saluterar samhället sina sedvanliga spörsmål. Säregna saker som ses som sjukt skeva. Skimrande solida snedsteg. Symmetrin speglar skådespelets särställning.
Sanningen stavas symbolik. Svin säljer sina själar. Säljare saluför sovkojjor som slott. Smörjan samtida såpor ständigt sänder. Schackspel sexifieras.
Sammantaget surrar svenskarna sinnessjukt surrealistiskt. Såvida slakten som somliga snubbar skönjat segrar. Stillheten ska sjuda. Således skållas samstämmigt. Som samerna skulle sagt. Summa Summarum. Säg som Sylvester Stallone. Säg stopp.
Ta hand om er. Tjena.
Björn Borg goes Ping pong
Yoyoyo.
Nedräkningen inför helgen har börjat. En extravagant sådan i sitt slag. En raritet i slentrianrännan. Stora saker i görningen. Vi snackar Anna Book. Vi surrar Peter Harrysson. Vi tuggar formidabel leverans av ackumulerad kvalitetstid. Vi snicksnackar ljuspunkten i Svenssonbunkern.
Så se med andra ord till att harera på en blogg nära dig i veckan. Med betoning på just harera.
Tror på lite mer frekvent uppsmashning av inlägg i det närmaste. Och apropå smash – finns det en röd lina i direkt ankytning till min senaste fejanstatus. Citat kolon.
"Tomas Andersson gick in på Björg Borg-affären för att köpa kallingar, slutade istället med ett impulsköp av ett minipingisbord. Doh."
Källargolvet fick ännu en bästis.
Mycket riktigt.
Pingisbordet är en succé och agerar numera systematisk bödel av den tid jag icke är på jobbet. Givetvis i hård konkurrens med den annars ständigt närvarande giljotinen (läs datorn).
Övriga medbrottslingar: Jackie Arklöv (innebandyträningar), Lasermannen (skogspromenader) och Usama Bin Laden (Patrick Ekwalls blogg).
Medger att jag initialt var lite tvek till Twitter. "Man skriver en mening - och sen ska folk gå in och läsa den".
Men fenomenet har definitivt sin charm. Eller för att uttrycka mig fritt: Värdeskapande twittermeddelande har otaliga gånger lyckats penetrera mina sinnen i tillfredställande väderstreck. Företeelsen är ju för fan underbar.
Jag gör hursomhelst ett försök. Blir lite som en förlängd arm till bloggen. Så gillar du bloggen, kommer du gilla min Twitter. Och således den inverterade uppfattningen vid motsatta känslor.
Feel free. http://twitter.com/tomassteker
Så. In med vitamininjektionen. Nu rullar vi. Nu glider vi mot veckoslutet. In i det frikostiga, så att säga.
Till sist lite intetsägande bilder.
Edan på kärleksfull dejt med Chrille. De två turturduvorna kilar sedan ett decennium stadigt.
Matchbollen mot Edan just inslagen. Gråtandes och skakandes försöker han sig ändå på en bild.
Oslos motsvarighet till Malmskillnadsgatan - Karl Johan.
Och förresten, droppa gärna en hälsning i kommentatorsfältet. Så länge du inte prompt vill proklamera att bloggens skriftspråk icke helt följer det svenska språkets uppsatta ramar. I sådana fall har du nog kommit fel. Haha.
Ta hand om er. Tjena.
Spontanweekend i Dublin
En alldaglig regnig torsdag, med vetskapen att alla mina polare var uppbokade under helgen, tog jag beslutet att lufta en helg i Dublin. Sex timmar efter avslutat fredagsskift satt jag och polaren El Hadji Diouf på en traditionsenlig pub och insög den irländska atmosfären.
Utmarscherades från puben uppstod ur intet en intressant diskussion med en inföding. Samtalet behandlade fotboll och diskussionen utmynnande i att vi blev oeniga huruvida Victoria Beckham var den snyggaste spelarfrun (jag tog självklart Chippens parti).
Avslutningsvis undrade inföding varifrån jag härstammade. Jag replikerade "Sweden" varpå infödingen sken upp, ropade till sig 4-5 polare som alla helt sonika stämde upp i allsång. I en cirkel runt om mig påbörjades sedan ramsan: "HEEEEEEEEEEEENRIIIK LARSSON, HE'S THE KIIIING OF KIINGS, HEEEEENRIK LARSSON!".
Dom var Celticfans och älskade Henke - och således även mig. Två sekunder senare var jag inviterad för vidare nattliga äventyr. Något jag givetvis inte negligerade.
Då turistkvarteren stimulerade mig föga lämpade sig detta utomordentligt. Grabbarna var sedermera inte sena att introducera mig till ytterligare El Hadji Dious under kvällen.
El Hadji Diouf finns fan överallt på Irland.
El Hadji Diouf?
En Guinness?
Lunchtid dagen efter spatserade jag taktfast ner till ett lunchställe jag blivit rekommenderad. Utanför stod en hop av människor och beskådade något. Vadan detta, tänkte jag. Månne en kändis? En cirkusartist? En strippa? En fight?
Nej, bara en irländare utklädd till dvärg. Jättekul. Nej, som ni förstår blev jag oerhört besviken.
Den här pajasen trodde att han va något.
Jag skulle dock få mitt skrattberättigade uppsving. Det som skedde därefter går in i kategorin "Kodak moments". En sån där grej man aldrig glömmer.
På håll ser jag 4-5 brunkare i min egen ålder. Grabbarna har gått på flaskan tidigt och speciellt en av dom vinglar flagrant. Såg ut lite som en "Christer Petterson-fylla", så att säga. De väsnas och skrattar högljutt och det syns tydligt att de har nåt i görningen.
Plötsligt. Som ett solsken från en åskfylld himmel sker det. "Christer Pettersson" tar ett par snabba steg och 2-3 meter ifrån dvärgen slänger han sig. Likt en forntida Stålmannen. Helt horisontellt liggandes i luften, slänger han sig mot dvärgen.
Han träffar dvärgen i midjehöjd som faller handslöst ut i periferin. Dvärgen landar mot den hårda asfalten med en lönnfet yngling i knät i något som kan liknas vid en "böghög".
Dvärgen, vars enda utsyn är två små hål genom masken uppskattar inte tilltaget och blir märkbart irriterad. Grabbgänget skrattar hånfullt och de 25 beskådade turisterna tror inte sina ögon. Tumult uppstår innan förbivandrade väktare till slut lyckas styra upp situationen.
Jag tar efterföljande surr med grabbarna och delges då informationen att ett vad är den bakomliggande faktorn.
Jag förtränger för en stund den moraliska aspekten, berömmer deras upptåg, ger dom ett par high fives innan jag vandrar vidare mot rekommenderat lunchställe. En märklig händelse här i livet hade just passerat revy.
Ni får ha överseende med de långa texterna, men så blev fallet denna gång. Vi får se hur utbudet blir framöver.
Nedanstående midsommar-text lades upp idag, sådär tre månader i efterhand. För den som inte läst mina Japan-texter tidigare finns annars alla möjligheter nedan, kanske framför allt den om Sexskandalen här och den om K1-galan här. Ta hand om er. Tjena.
Midsommar - med tre månaders fördröjning
Midsommar tillbringades i Armasjärvi. För er obildade kan jag meddela att Armasjärvi är en by i Norrbotten där min mor är uppvuxen. 110 mil norr om Stockholm. ”Inte så stekigt”, kanske du tänker. Men tänk till en gång till grabben, för där har du nämligen fel. Lyssna bara på detta:
Bastun intogs fyra kvällar i rad. I sann gemytlig kamratanda sitter en samling utvalda krigare och bara insuger den värmestinna luften. Man drar en anekdot, man försonas och man kör den inverterade socialiseringen (dvs. sitter tyst).
Svetten lackar och själsfränder uppstår. Man steker. Ja, bastu är, rent av, en av de definitiva liknelserna för en optimal stekning.
Armasjärvi - två hårda frisparkar från finska gränsen.
Onsdagen spenderades på den mytomspunna Armasjärvisjön.
Laddade med ett överbolmigt självförtroende vandrade jag och vapendragare Salle ner mot båten för ännu ett segertåg. Vår uppgift var given: vi skulle bemöta våra undersåtars efterfråga om föda och förse deras hungrande munnar med sinnessjukt många och välgödda abborrar. Det skulle bli en ”walk in the park”.
Efter nån timmes vågkluckande mot båtskrovet var vår sinnesstämning dock en annan. Nappen uteblev och våra tankar till svältande själar hemmavid förstärktes ytterligare. Deras öde låg i vår fiskelyckas händer. Det var ingen lekstuga, så att säga. Den månatliga matransonen från staten var sedan länge slut och ryssen kom allt närmare. Nu var det på allvar.
Men precis som för ett ogift religiöst par - hände ingenting. Paniken spred sig och jag skulle precis ta upp mobilen och ta ännu ett gynnsamt SMS-lån när det hände. Det hände.
Och precis som för ett nygift religiöst par - blev linan stenhård, och flötet drogs ner under vattnet. Det var definitivt nåt stort. Gigantiskt. Duellen fisken mot Tomas blev hård, men slutade efter en långdragen kamp med bortaseger.
Stor som en best och likt Juventus-legenden Ravanelli, helt silverfärgad. Vi hade dragit en öring. En fucking regnbåge. Lyckan var kolossal. Hungerkatastrofen var över och de nyinköpta röda mattorna hemmavid låg utrullade.
Likt nyanlända världsmästare vandrande vi stolt hemåt. Fisken skulle till och med rökas av självaste morbror Bullen. Framgången var ett faktum. Segern var vår.
När fångsten sedan skulle uppvisas infann sig en konstig känsla. Blickarna vi mottog var ljumma och deras dom blev kortfattad. Vi hade dragit en mört. En fet mörtjävel.
Upp som en raket och ner som densamma. Nu var det istället vi som var rökta.
Och halshuggningen var ett faktum.
Så här valde vissa att spendera natten. Uppskattades åtminstone av myggen.
Ett gäng brunkiga renar hindrade på hemvägen min flyktväg. Grabbarna löpte på bra helt enkelt.
Texten ovan skrevs dock på midsommardagen för cirka tre månader sen. Den har med andra ord bara legat och degat på mitt skrivbord. Tjena.
Flytt och glad sommar
Jag befinner mig numera där bloggen en gång började, nämligen i Oslo.
För er som inte visste så körs Tomas Steker numera på http://blogg.aftenposten.no/tomassteker .
Ta hand om er. Tjena.
Upp som en sol...
Då brukar det se ut så här:
Uppsala is the shit.
Då de flesta innebandylag tar ledigt i april och maj har jag denna vecka jobbat småmål när skolföreningen lirar. Social aktivitet heter det. Man spelar för att det är kul. Killar tillsammans med tjejer. Skönt tugg. Lättsam stämning. Men inget allvar, ingen vill vinna.
Egentligen inte min kopp av te, men fine, tänkte jag och droppade förbi.
Jag premiärade i söndags och allt kändes genast förträffligt. Jag var den obönhörlige virtuosen som praktiserade den pragmatiska konsten att dominera på en innebandyplan.
Jag gick till vänster. Backen gick till vänster. Jag gick till höger. Backen köpte korv.
Ni vet den där dagen då allting funkar. Dagen du får en överraskning i flingpaketet. Dagen du hittar två likadana strumpor i byrålådan.
Alla matcher sopades hem och formen kändes formidabel. Det var demolisering i den yttersta skolan.
Lite som om Patrik Sjöberg och Stefan Holm skulle tävla om att halsa varsin bira snabbast. I likhet med min dominans hade Sjöberg, förutom biran, också hunnit med ett par linor coke. SAMT hunnit med en utläggning med Sven Nylander om dubbelmoralens baksidor. En fåordig utläggning, skall tilläggas. Sven förstod inte riktigt Sjöbergs poäng, utan tog en lina till och hjälpte till sist Holm med slumpen. Holm blev plakat och sedermera också en allmänfara på dansgolvet.
Två dagar senare skulle segertåget upprepas. Övermod kan tyckas, men innan träningen avverkades sjukilometersslingan. "För att komma igång snabbare", var min tes.
Spelet drog igång. Jag greppade stickan. Nåt kändes fel. Visste inte vad. Jag gick till vänster. Backen gick till vänster. Jag fortsatte till vänster in i ribbstolen. Jag var helt plötsligt en katastrof. Min storhetsperiod blev hastigt blott en skröna.
Jag var kass, virtuosen från i söndags var en loser. Jag blev förbannad. Psykbrytet var på upphällningen. Jag slet dock på och med fem minuter kvar gjorde jag rycket. Rycket som skulle ge oss dagens första vinst. I bakhuvudet uppspelades Ronaldo-rycket anno 1997. Jag var först på bollen då jag plötsligt brast ut i ett smärtsamt avgrundsvrål. Jag blev kvarliggandes och skrikandes med klungan av folk omkring mig.
Högervaden förvandlades till flamberande blyoxid och smärtan ekade ut över Vätterbygden.
Jag hade fått kramp. På småmålsspel med skolan. Kramp liksom. Det är sånt pensionärer får - inte unga friska män. Lite som om en pensionär skulle få klamydia.
Jag grät en skvätt, knäckte klubban och skenade ut i aprilskymningen. Ensam och förkrossad.
Det var, utan tvekan, det största lågvattenmärket i min innebandykarriär.
Korv-liknelse (ovan) givetvis tagen från ett Zlatan-citat. Sagt efter att han gjorde den här finten mot Liverpool sommaren 2001.
Späckat schema kommande månaden. Uppsala nästa vecka. Sen innebandycuper de två efterkommande helgerna. I Danmark respektive Linköping. Mer om det framöver.
Tjena.
Comeback och Den gula Bandana-ligan
Tomas steker är uppe på banan igen och ny layout är på plats.
Jag är sedan en tid tillbaka i Sverige och denna vecka rullar nya kurserna igång i Jönköping. Men först en sista återblick från mitt halvår i Japan.
Sista vecka spatserade jag, mina vana trogen, gatorna upp och ner för att tillfredställa den vardagliga sociala stimulansen. Jag var på souvenirjakt och passerade ett stånd med antikviteter när en småfet japansk spoling helt sonika stoppade mig. Han väsnades och rörde vid mig. Inga våldsinslag, men ändå framfusigt på nåt sätt.
Grabben jobbade en gul bandana över pannan och var i den underbara mellanåldern 11-12. Åldern man kunde härja fritt, utan att riktigt behöva ta konsekvenserna. Han fräste högljutt fram ett par japanska fraser och plötsligt, från ingenstans, stormade en handfull japanska kids min personliga sfär. Upphetsade och entusiastiska hoppade de runt mig i vild eufori. Grabbarna went nuts och presenterade sig kort därefter som...
Den gula Bandana-ligan.
Klädkoden var uppenbar. Gul Bandana med tillhörande ryggsäck. Coola killar med attityd och uppenbart naiv uppsyn. Grupptänkandet är starkt i Japan och detta kunde månne vara en framtida Yakuza-sektion.
Själv var jag i samma ålder med i ett cykelgäng. Vi hade regelbundna möten för hur vi skulle styra över våra revir och diskutera vårt förhållningssätt mot rivaliserade gäng. Vi hade vår egen hederskodex och var beredda att offra allt för gängets bästa och tjejernas gunst.
Alla hade sina roller. Och i det här gänget genomskådade jag deras dito direkt:
Ledaren - den minsta killen, talför och skötte all kommunikation.
Spionen - killen man skickade ut i förväg. En orädd, men i grunden menlös kille.
Buffeln - diffus intellektuell bakgrund. Gängets våldsutövare. Stor och klumpig.
Slavarna - (resten), att på order av ledare utföra varierande förnedrande uppdrag.
Killarna hade blivit helt lyriska och jag började bli nyfiken. Vad var grejen liksom. Efter en stunds småpratade kunde inte Buffeln hålla sig och öppnade för första gången käften:
"Is it really you? Are you really him?"
Utan antydan till tvekan svarade jag: "Yes guys, yes I am."
Grabbarna tjöt av glädje och TV-puckshögen var nära. Den gula Bananda-ligan hade nått ännu en framgång och således en omedelbar ökning av statusen i grannskapet.
Kramkalas och glädjetårar ledde snart till att de en efter plockade fram papper och penna ur ryggsäckarna. Autograferna skulle levereras. Jag gjorde min plikt och tillfredställde givetvis de små liven.
Tiden tickade på och situationen kändes svår att avsluta. Min kompis Mari räddade mig och påpekade mitt fullspäckade schema. Jag bemötte det hela med att berätta för grabbarna om min "assistents" önskemål. De skingrade sig motvilligt och jag kunde fortsätta mitt souvenirletande.
Vem dom trodde att jag var? Ingen jävla aning faktiskt.
Har varit hemma i Borlänge i veckan och har hunnit med en del:
- Slalom i Romme alpin. Bloggpolare Junni skriver om det hela och passar på att hänga ut min mellanstadieoutfit.
- Mött min polare Mati-gol i Badminton, Pingis och Tennis med följande siffror.
Tomas - Mati-gol
Badminton 12-15, 15-8, 10-15 = 0-1
Pingis 21-10, 21-9, 21-2 = 1-1
Tennis 6-4, 3-6, 6-1 = 2-1
Äntligen tronskifte efter ett halvårs jobbig vänta på revansch.
- Träning med klubben i mitt hjärta; Tunabro i fotbollstrean.
- Trevlig utgång med Böna. Böna som på senare tid blivit gängets nya festprisse.
Lördagens kryss i Porto får ändå räknas som positivt. Lagerbäck har genomgått nån sort renässans och har helt plötsligt förtroende för killar före 30-strecket. Den månatliga överföringen till Sydafrika-kontot hos Handelsbanken fortlöper således ett tag till.
Var allt för idag, men mer uppdateringar från Sveriges Jerusalem kommer snart på en blogg nära dig. Tjena.
Tomas steker höjer temperaturen
God inspiration även inhämtad från min kamrat "Antilopen" som bloggar på jongez.blogspot.com.
Således ses vi förhoppningvis på en blogg mycket nära dig. Kramen
Upploppet kvarstår
All right, dags för lite uppdatering. Insåg just att jag aldrig har nämnt min huvudsakliga uppgift här på andra sidan jorden. I alla fall den officiella uppgiften. Nämligen, studier. Men ärligt talat, vem pluggar utomlands för studierna? Det är lite som att en gangster går till ett mörkt parkeringsgarage för att parkera bilen. Självklart delvis en orsak, men det är ju biorsaken som förgyller.
Har hursomhelst avslutat 6 av 7 kurser och proklamerat in typ 15 rapporter och ett par redovisningar. Endast tentan i International Trade Policy kvarstår. Sedan återstår "endast" 27 högskolepoäng (ects) innan man får kalla sig civilekonom. Dags att börja casha in lite efter sommaren, med andra ord. Lågkonjunkturen kan dunsta.
Har fortfarande lite kvar att ge på Japan-bloggen innan jag lämnar landet om 10 dagar, men här kort lite vad som väntar efter:
Har skrivit på för mitt gamla lag Århus Elite Floorball och återvänder alltså till Danmark bara fem dagar efter att jag lämnar Japan. Det är inne bland idrottare att anlända i slutet av säsongen nuförtin, kolla bara mina barndomshjältar Foppa och Sudden (inga jämförelser i övrigt dock).
Rätt skönt konstnummer grabbarna gör.
Från futsal till innebandy. Återstår att se hur smärtfri övergången blir.
Jag lirade alltså där nere för tre år sen och det gick hyfsat både för laget och för mig. Vi tog brons i slutspelet och jag stänkte en del pyttsar. Jag har tränat bra på sista tiden, men matchformen står ju på noll så nuvarande innebandyform är givetvis oklar. Jag är hursomhelst grymt hungrig på att lira och kommer att jobba hårdare än Tomas Brolin gjorde som provsmakare på Cloetta.
Men mer om innebandyn i Danmark framöver.
Länkar istället till två sidor som skriver mer om det. Och danska är inte så jäkla svårt att läsa, bara man anstränger sig lite.
Länk 1.
Länk 2.
Hade i helgen avskedsmiddag med min och två andra svennars handledare. Samma place som första kvällen vi träffades: Hard Rock Cafe. Och denna gång utsåg vi ett annat födelsebarn som fick snackstårta och oförtjänt uppmärksamhet. Tveksamt moraliskt agerande. Något jag givetvis tog kraftigt avstånd ifrån.
Samkväm 2009.
Bad fotografen att få med den neonlysande bakgrunden. Det gick sådär.
Jag älskar lagbilder. Försökte arrangera denna på klassiskt manér. Det gick mindre bra.
Trots att jag inte är nåt större fan gick jag loss på lite plåtar till Bruce Springsteen i sommar, nån som är sugen att haka kanske?
Och apropå plåtar, imorn är det biljetsläpp för Sverige-Danmark på Råsunda i juni. Närvaro ett måste.
Lite skrivkramp idag känner jag. Haha. Fan. Måste uppdatera oftare. Vi hörs snart. Tjena
Alla är bra på nåt...
Alla kan inte vara bra på allt. Det är ett faktum. Det är bara att inse.
Således bör inte kungen skämmas för att han inte kan stava. Annika Sörenstam behöver inte skämmas för att hon saknar humor. Persbrandt inte skämmas för att han är alkis och Lagerbäck inte skämmas för att han är en fegis.
Även solen har sina fläckar. Så även jag.
Min poäng är, och som jag brukar säga till mina två formidabla småsyrror:
"Alla är bra på nåt. Nångång i framtiden hittar du kanske din grej också, hm hm."
Det finns en sak i världen japanerna är just bäst på. Helt outstanding. Totalt ensamma på banan. I särklass rakt av. På sin egen nivå. Förödmjukande överlägsna. Chefen i första klass. Längst fram i kabinen. Torrast i torktumlaren. Und so weiter.
Vi snackar givetvis att posa framför kameran.
Kolla in den här lagbilden från i helgen. Tagen utan förberedelse. Grabbarna har det i blodet och reagerar instinktivt med en utpräglad pose. Det är heller ingalunda en slump att alla har olika tecken. Världsklass rakt igenom.
Vad fan sysslar dom med liksom? Kunde inte sluta skratta när jag såg denna.
Abe, Egawa, Esaki och Catchy - vilka hjältar.
Drar upp ett fylligare inlägg i helgen. Take care.
Jag är inte bitter
Det är fortfarande morgon och jag har precis kommit hem från skolan. 09.00 släpptes de 40 åtråvärda platserna till skolans skidresa för utbytesstudenter. Surret har gått hett om de oerhört populära plåtarna och folk hetsade om att köa tidigt.
Folk snackade om att börja köa redan vid 5-snåret, vilket kändes overkill. Jag gick på min intention och kände att det hela var överhaussat. Ställde visserligen klockan på 06, men snoozade en halvtimme innan telefonen ringde.
Det var aussien Chris: "For fuck sake Tomas, det är 30 pers i kö nu, you better hurry up man". Jag segade mig upp ur sängen och kryddade min kropp med kläder. Med nyckeln i låset ringde det igen: "Tomas, det är en plats kvar, run motherfucker, run!
Jag gjorde en dubbelaxel, motsols så att säga, och började lubba. Hade jag varit på löpbanan hade Usain Bolt fått konkurrens. Jag var säker på att den sista platsen skulla landa i min tighta ficka.
Men ibland är livet lite som en chipspåse med sour creme. Det godaste är smulorna i slutet, men när det väl är slut, då är det slut på riktigt och helvetet är nära. Och i detta fall hade några hungriga brunkare, ja helt utsvultna, norpat de sista smulorna och lämnade mig med en haka större än Jay Lenos. Jag hade gjort en missbedömning och förtjänade således att få kenyanen i mig.
Jag gjorde ytterligare en trippelaxel, mumlade ensamt "I'm a alone, lonsesome cowboy", ropade på Ratata, grät en skvätt och vandrande med långsamma steg hem till bingen.
Tröstar mig med att jag åtminstone är bättre på både skidor och snowboard än alla dom andra kineserna, sydkoreanerna osv. Grrrrrr...
Har ni förresten tänkt på vilken landskamp i fotboll som borde hålla högst kvalité?
I övrigt så har den seriöse Tomas hittat tillbaka på banan efter Thailand. Åtta pass i veckan och en nykter utgång sedan hemkosten talar sitt tydliga språk. Anledningen? Säkert till de flestas kännedom, men mitt nästa stopp efter Japan säger det mesta. Mer om det i nästa blogg.
Nykter utgång är ju också en egen historia. Speciellt här i Japan där utekvällarna ofta innefattar 4,5 eller 6 timmar. Jag menar, visst har jag gått ut nykter tidigare, men inte lika länge.
Intressant att man har lite annan syn på tillvaron. Jag hade till exempel sjuk ångest att nån skulle trampa på mina pjux. Andra prioriteringar än annars, minst sagt. Sen inser man ju att folk inte alltid luktar hallon efter 2 timmars dansgolvande.
Har en del nyktra vänner och det är fan imponerade att alltid gå ut nykter. Stå ut med alla dessa dryga själar. Men som sagt, den seriöse Tompa är tillbaka.
Den bästa fotbollsmatchen är, som synes, självklart Thailand mot Italien...
Okey, kan inte riktigt hålla mig från fotbollsturneringen ändå. Det blev ett tungt bakslag och en speciell incident sitter på näthinnan. En sån där grej som bara är för mycket.
Det var en turnering där alla åtta lag hade vunnit en turnering för att kvalificera sig, så standarden var hög. Grande finale.
Efter två förluster och en vinst var vi redan borta inför sista gruppmatchen. Dom vi mötte var bra, det ger jag dom. Och jag kan ta en förlust (relativt i alla fall), men när vinnande lag agerar hånfullt. Då räcker det fan.
Nummer 7 var värst. Han skrattade öppet när dom gjorde mål och betedde sig som om han ägde världen. Jag kan ha temperament i stridens hetta, absolut, men i Sverige har man alltid haft nån annan i laget som skött det där. Jag har skött mitt och att agera "polis" i laget har liksom aldrig varit min roll.
Då japsarna i mitt lag, likt 95% av alla japsar, är oerhört timida och anspråkslösa såg jag ingen annan lösning. Det var mitt ansvar att säga stopp. Ta ett rött kort, ta ett magslag, ge en dansk skalle, sänka han med en höger, ja, nånting. Nog fanns det alternativ allt.
Nåja, så långt som en misshandel gick jag inte. Lite heder har man allt. Jag nöjde mig därför med ett par sena efterslängar och fick min belöning när han viftade mot bänken och blev utbytt.
Kontentan:
Hans lag - Mitt lag 5-2. Hans välbefinnande - Mitt välbefinnande 0-1.
Är lite upprörd idag känner jag. Lite terapi över det hela. Startade till och med en grupp på fejjan; "Support the reserves for the Ski trip" för att lugna mina känslor.
Och nej, ja ä inte bitter.
Efter ivrigt fotande i Thailand har kamera legat på sparläge. Här i alla fall ett par visuella smakprov.
Andy, Norre, Tom, John, Chris, Hamido och John tror att dom är nåt. Fredagshäng med poker hos undertecknad. Mitt rum har blivit samlingspunken när utbytesstudenterna hänger (OBS. endast för killarna, som ses).
Tillbaks på jobbet. Här är mina fyra studenter jag undervisar i engelska. Två tandläkare, en läkare och en hemmafru. Riktigt sköna allihopa. Lektionen består av konversation och det har blivit riktigt roligt på senare tid. Jag charmar så gott jag kan och dom har humor, så det blir mycket skratt. Man kan dock, utan att överdriva, säga att vi levt/lever rätt olika liv. Vi har lite olika intressen, så att säga.
Men vi gillar uppriktigt sagt varandra och vi har sagt att vi ska hålla kontakten senare. Men frågan jag ställde mig. Hur håller man kontakten med en 60+-åring. Email? Nope. Skype? Nope. MSN? Nope. Jag menar, dom har ju inte ens fejjan. Ska man behöva skriva ett brev liksom?
Doggy-san. Detta är ett traditionellt japanskt sätt att be om ursäkt. Jag skämtar inte. Används dock inte så frekvent nuförtiden, men förr om åren gjorde man så här om man exempelvis kom för sent till plugget. Jobbigt läge, milt sagt.
Vardagen i Shibuya-korsningen. Världens mest trafikerade. Kunde lika gärna ha varit Borlänge city.
Fast den här killen fångade det iofs lite bättre i denna film.
Bara cirkus en månad kvar av Japan. Det känns kluvet. Trivs bra här måste jag säga. Även om man saknar en del där hemma. Fiskpinnar och gröt bland annat. Mer om vad jag gör efter Japan i nästa blogg. Ta hand om er. Tjena.
